Så, då fick jag igår veta vad jag kommer att ha för mig de närmsta två åren. Det plus vetskapen att en sak som oroat mig enormt i nästan ett års tid är löst till 90% har medfört två saker:
1. Jag är mycket trött.
2. Jag märker att kroppen fortsätter att känna oro trots att det inte längre finns några konkreta orosmoment att hänga upp sig på. Det är som om det går på tomgång.
Smatidigt som jag är oerhört lättad och verkligen inte skulle vilja ha det annorlunda så känner jag mig ...konstig. Vemodig. Det är en väldigt märklig känsla. Varje gång jag påminns om att allt är bra så måste jag peta på känslan och det känns mycket ovant och främmande. Kan man vänja sig så vid det dåliga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar